Fifteen minutes of fame liksom. Har på något underligt sätt blivit mer. Nu är jag nog uppe i alla fall ett och ett halvt dygns minutes of Fame. Och det är med lite blandade känslor. Så det var med skräckblandad förtjusning? Som jag såg jag hur Hövdingen styrde kosan directly mot Mig?! Inte åt Båssens håll. Moi liksom. Han frågade mig hur jag tyckte det gått igår. I ögonvrån ser jag Båssen komma med raska steg åt vårat håll. Komma till undsättning so to speak. Kort konversation med en sista mening som skapade mer utrymme för fri tolkning än vad jag behövde idag.
Vid ett annat mer avslappnat möte med Båssen idag. Så sa han att Hövdningen nog gillade mig. Lite på skämt. Lite på allvar. Det bekräftade lite vad en annan Kollega sagt tidigare. Kul?
Själv blir jag lite orolig för att jag ska drabbas av Storhetsvansinne. Kan ju bli lite kaxig liksom! Puh! Jobbigt!
Blir du kaxig och får storhetsvansinne så har du gjort dig förtjänt av just kaxigheten och storhetsvansinnet - så det så! :-)
SvaraRadera