Det är midsommar snart. Och oavsett väder och vind. Kommer den mycket lägligt. Ser redan framför mig hur jag står och blickar ut över havet. Det stora blå. Och andas. Det behövs.
Igår höll jag på att bränna ner huset. Åkte därefter iväg för att handla. Glömde den delen och kom hem med de nada. Vid lunchen idag kände jag hur allt bara sjönk. Modet. Hoppet. Tålamodet. Hela skiten. En kollega frågade hur det var. Han hade sett att jag försvunnit bort någon annanstans. Då ville jag gråta. Igen. Men jag gjorde det inte. Jag är trött men det är jag som satt målen. Ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar